Nebbiolo är lika med Piemonte och Italien. Försök att odla den svårflörtade druvan har gjorts på många håll, bl.a. i södra Italien, utan någon som helst framgång. Stockarna trivs med kontraster från svala vintrar, fuktig och rå dimma (nebbia på italienska), kalkrik jord, sol och värme. Därför har Piemonte med omnejd blivit en passande hemvist. Står det Spanna eller Ghiavennasscha på flaskan är vi i områden runt Barolo och Barbaresco men f.f. är det Nebbiolo. Druvorna njuter länge av höstvärmen och skördas normalt i oktober.
Vinet är tunnare, röda bär, lite blommigt med bra syra där tydliga inslag av tanniner gör att vinet upplevs kraftigare. Koppla bort tanninerna så kan en ung Nebbiolo jämföras med en fruktig Pinot Noir. Doften upplevs dock som mer kryddig och blomaromatisk. Druvan är en av de mest lagringsbara och under tiden i källaren utvecklar den elegans, läder, fikon och tanninerna blir mer angenäma.
De tydliga tanninerna gör att vinet kräver mat, som solist blir det bara strävt i munnen. I maten ska du undvika kryddhetta, beska och sötma – detta förstärker strävheten i vinet. Det krävs grädde, smör, krämighet eller parmesanost för att minska strävheten och lyfta fram vinets goda sidor. Risotto, gräddsåser, krämiga gratänger är utmärkta tillbehör till fetare fågel eller kraftigt kött.
När du hanterat tanninerna är det dags att lyfta fram de röda bären i vinet. Låt röda bär koka med i såsen (t.ex. röda vinbär, tranbär). Alternativt tillsätter du Balsamico med körsbärssmak, i sås eller direkt på tallriken (Crema di Balsamico) . Tryffel är en utmärkt smaksättare till Nebbiolo, i pastasåsen eller riven över maten.
Läs mer om andra röda druvor och mat här.
Bli först med att kommentera