Dags för nästa druvporträtt och den här gången har turen kommit till Spaniens nationaldruva Tempranillo!
Om man säger Tempranillo så förknippar många druvan med Rioja och viner som legat länge på fat. Gärna på amerikanska ekfat som ger toner av vanilj och dill.
Men vad smakar själva druvan, utan en massa inblandning av lång ekfatslagring? Vad sägs om en korsning av Cabernet Sauvignon och Pinot Noir…typ. Toner av mörka körsbär, jordgubbar, hallon, kryddor och lakrits. Djup färg och mycket smak men kanske inte kompexitet som de båda andra druvorna. Det är en druva som tål oxidation och därför kan ligga länge på ekfat.
Namnet Tempranillo kommer fran spanskan ord Temprano som betyder ”tidigt” då druvan mognar tidigare än många andra spanska druvsorter och har en kort växtsäsong. Den går under olika synonymer beoende på vart den odlas. I Rioja och Navarra kallas den Tempranillo. I det angränsande distriktet Ribera del Duero heter den Tinto Fino eller Tinta del País (spanska för ’Landets röda’) och i vindistriktet Toro kallas den Tinta de Toro. I Valdepenas och La Mancha kallas den för Cencibel, i Penedes Ull de Llebre.
I Portugal, i Duoro är det en av portvinsdruvorna och kallas Tinta Roriz. Längre söderut i Alentejo kallas den för Aragonez. Det finns nog ingen druva som dominerar bland kvalitetsviner i ett land så som Tempranillo gör i Spanien och som gömmer sig bakom så många alias.
Druvan härstammar troligen från Rioja eller Navarra. Den tidigaste anteckningen om druvan kommer från 1807 men druvan kan vara äldre än så. Man tror att fenicierna introducerade den nog från Syrien till den iberiska halvön för 3 000 år sedan. Från Spanien spreds den till Portugal, Mexico, Argentina och Italien. I Italien går den under namnet Malvasia Nera. Tempranillo är en av de snabbast växande druvorna i popularitet i Australien (procentuellt sett), särskilt bland de stora vinerierna då druvan ger stor skörd och med bra syra även i varmare regioner.
Det experimenteras med druvan i Kalifornien, Oregon och Washington. 1905 tog Frederic Bioletti med sig den till Kalifornien, men då hette den Valdepeñas. Idag jobbar många vinerier i Spanien med att modernisera Tempranillo och gå ifrån lång lagring på amerikanska ekfat och fokuserar mer på terroir och kortare lagring på franska ekfat. Man går även mot oekade, fruktiga viner t.o.m. i regioner som Rioja och Ribera del Duero. Regioner där traditionen varit att lagra länge på ekfat, nu är normen snart ståltank och ekfatslagring utvecklas till en nisch.
Läs mer här om Tempranillo och mat.
Tack Vinkällan för text.
Be the first to comment