Pinotage räknas som Sydafrikas nationaldruva och korsades fram 1925 av franskättade Abraham Izak Perold, som var den första professorn i vinodling vid universitetet i Stellenbosch. Perold försökte kombinera de bästa egenskaperna från den robusta Cinsault med Pinot Noir, en druva som kan ge mycket bra viner, men är svårodlad. Cinsault kallades även Hermitage i Sydafrika, därav namnet Pinotage, men förslag fanns att kalla druvan Herminoir.
1943 kom de första kommersiella vinerna av Pinotage och sedan dess har druvan varit både älskad och utskälld. Den har vunnit stora tävlingar men även använts till billiga bulkviner…så nog är den lite schizofren. Numera är kunskapen kring druvan en helt annan!
Idag vet man när man ska skörda, hur länge den behöver skalkontakt, vilken temperatur man ska jäsa vid och om Pinotage gör sig bäst som bushvine eller annat planteringssätt i vingården. Och som tex förekomsten av isopentylacetat, en ester som kan ge en frän doft som drar åt målarfärg eller ättika. Denna ester hittade man i unga vinrankor och man upptäckte även att denna ester försvann när rankan blev lite äldre men även när man beskär rankan hårt så att den inte producerar lika mycket druvor.
Rankan är även känslig för höga temperaturer och gillar inte när det är vattenbrist utan trivs bättre i svalare områden, precis som sin ena förälder Pinot Noir. Man lockar även fram nyanser av Pinot Noir när man sänker jäsningstemperaturen. Smakerna blir mer röda bär och vinet blir mer silkigt och ”Pinoigt”. Vinet har även visat sig trivas i amfora, men excellerar även efter tid på ekfat och är väldigt lagringsdugliga. Och kanske är det just det som är tjusningen med Pinotage…dess närmast kameleontliknande egenskaper, rökridåerna ligger ibland över glaset. Druvan som kan generera vin i helt olika stilar.
Bild @miabuchmann
Bli först med att kommentera